higher than the sun

fredag morgon, tog ovanligt tidig tunnelbana, knappt halvfullt, massor av plats bland sömndruckna medborgare.

mitt emot mig en tjej i lite ruffsigt blont hår, en snelugg och uppsatt i nacken, baggy vridna jeans och vita sneakers. våra ögon möta direkt, vi tar upp våra ipodlurar samtidigt och resten av resan är en kamp i att inte titta för länge, vika bort.
varför gör man det så svårt? vi vill ju båda titta. det är uppenbart att vi båda njuter av det.

jag är på retroturné i mina hörlurar, börjar dagen med primal screams mästerverk screamadelica, spåret higher than the sun. långsamt, bastyngd, psykedelisk, sövande. då och då fastnar vi lite för länge i varandras ögon.
låtsas dyka ner i metro.
jävla skittidning.

efter fem minuter lägger jag märke till hennes mun. rosa vackert formade läppar, små små ljusa fjun runt munnen som bara syns när vagnen går ovan mark och morgonsolen bländar oss.

hon blundar.

jag kan inte sluta stirra på hennes vackra mun. mitt hjärta börjar slå snabbare.
jag vill bara kyssa henne. alla dessa kvinnor jag mött, haft relationer med, haft onenightstands med- alla dessa koncentreras i fem minuter till denna söta kvinnas läppar. jag blir rädd för mig själv. vad är det som inte gör att jag bara lutar mig fram och kysser henne? finns det någon slags spärr kvar?

min station ropas ut av en mekanisk kvinnoröst, nu har den blonda söta blundat hela vägen sen förra hållplatsen, kanske har hon somnat. men så slår hon upp ögonen precis när jag ska resa mig upp, vi ler stort och varmt mot varandra och jag går av.